Nu är Gunnebos kossor utsläppta på grönbete. Östen med manskap har ägnat stora delar av senvintern och våren åt att skapa fina förutsättningar för våra fyrbenta medarbetare. Besättningen består av rödkullor fördelade på åtta kor, åtta kalvar och en tjur. Det gick inte att ta miste på deras glädje när de skuttande och lätt förvirrade lämnade ladugården för en ny tillvaro i den 1,5 hektar stora och grönt böljande hagmarken. Korna är ett trevligt inslag i den historiska miljön, men också en viktig nyttighet som håller markerna öppna och därmed rent fysiskt medverkar till gestaltningen av kulturlandskapet. Ja, djuren är precis som undertecknad: snälla och flitiga kulturvårdsarbetare!

Rödkulla på grönbete.

I nära anslutning till kossornas nya lekplats pågår slutklämmen i restaureringen av lantgårdens vattendamm. Stenmurarna har mödosamt åter lyfts på plats och de kringliggande markytorna har planerats för grusgångar och gräsytor. Ett staket flätat med rönnslanor efter historiska förlagor skyddar utan att skymma. Området är i förhållande till slottet och stilträdgården befriande prestigelöst och, hoppas jag, inbjudande för den förestående sommarens picknickäventyr.

Under restaureringen tömdes dammen på vatten så när som ett djup om cirka tio centimeter. Detta med hänsyn till fortlevnaden av ytterligare en kategori gäster som uppskattar livet på Gunnebo: den fridlysta mindre vatten-salamandern (Triturus Vulgaris). Salamandern kan bli upp till cirka nio centimeter lång och tolv år gammal. De små krabaterna är förtjusta i föda som exempelvis maskar, spindlar, insekter, sniglar och mygglarver. Här har jag tyvärr större svårigheter att framhålla förenande karaktärsdrag mellan mig och vattendjuren. Skulle möjligen vara salamanderns egenskap att vid sällsynta tillfällen ge ifrån sig lågt knorrande ljud…

Mindre vattensalamander.

Ta väl hand om er,
Stefan Karlberg

Bäst just nu: Alingsås vinner SM-finalen i handboll.