DJUREN PÅ GUNNEBO

Djurhållningen på Gunnebo har alltsedan 1949, då Mölndals kommun förvärvade fastigheten, präglats av ridsport och hästar därtill. Sedan 1990-talet har mångahanda djurslag hållits vid lantgården.

Inledningsvis var prägeln fritidslantgård där inte minst fjäderfän och kaniner var viktiga inslag. Från tidigt 2000-tal har inriktningen varit att hålla djur som framför allt svarar mot kulturreservatets behov av bete. Under denna period har djurslag utgjorts av får, nötkreatur och häst vilka representerats av gamla svenska lantraser. Inte minst Svensk Rödkulla har denna period varit ett viktigt inslag på lantgården och ute i markerna. I maj 2020 beslutades att för en tid inte hålla egna nötkreatur. Nu står vi i lite av en brytningsperiod igen där vi i möjligaste mån vill bereda plats för många slags djur till glädje för kulturreservatet och dig som besökare.

Just nu bor ardennerhästarna hos oss.

Ardenner


På Gunnebo bor två ardennerhästar, Umar (född 2008) och Julin (född 2005). De är arbetshästar som hjälper till att sköta kulturreservatet med allt från att dra timmerstockar i skogen till att placera ut exotträden i barockträdgården. Det händer även att vi kör vagnturer med hästarna – håll utkik på kalendersidan.

Ridskolehästarna vid lantgården ägs av Gunnebo Ryttarsällskap, GRYS. För mer information, Gunnebo Ryttarsällskaps webbplats.

RÖDKULLOR


Mellan åren 2007 till våren 2020 har vi haft en egen Rödkulle-besättning som varit till stor glädje i kulturreservatet. Vi har dock valt att för en tid ej hålla egna nötkreatur men med ambitionen när möjlighet ges att åter hålla lantraskor på Gunnebos marker. Rasen Rödkulla är en kullig ko utan horn. Den är oftast röd, men kan variera i olika nyanser mellan gul och mörkbrun, ibland med inslag av vitt. Storleken varierar, vuxna kor kan väga mellan 350-600 kilo. Rödkullan är livlig, har ett gott lynne, vanligen lätta kalvningar och är fri från ärftliga sjukdomar. Dessutom är de mycket goda betesdjur och håller därmed kulturlandskapet öppet.

Rödkullan är en av de gamla svenska lantkoraserna och var förr mest vanlig i Dalarna och i landskapen ner mot västkusten. I slutet av 1970-talet fanns endast ett tjugotal rödkullor kvar i Sverige. Man bestämde sig då för att importera den östnorska rödkullan, som var mest lik den svenska, för att bevara rasen för framtiden.