Om slottet
1778 köpte handelsmannen John Hall egendomen Gunnebo i Fässbergs socken för att där låta uppföra ett sommarställe. Familjen Hall ägde och…..
Arkitekten Carl Wilhelm Carlberg, född den 9 mars 1746 och uppvuxen i Örgryte, blev efter avslutade skolstudier som 18-åring antagen som volontär vid Göteborgs fortifikationsbrigad. Fadern, tillika arkitekten, Bengt Wilhelm, skolade därtill sin son från grunden genom tilldelning av uppdrag, som att bland annat renrita skisser. År 1774 skrev Bengt Wilhelm att sonen varit honom behjälplig i nio år och nu arbetade som ritare och sekreterare vid de flesta av hans uppdrag.
29 år gammal utsågs Carl Wilhelm år 1775 till ny stadsarkitekt i Göteborg. De närmaste två åren arbetade han som huvudansvarig för diverse utvecklingsprojekt, som exempelvis förbättringar av gatubelysning, kajanläggningar och broarbeten, i den starkt växande handelsstaden.
Som brukligt vid denna tid reste unga adelsmän och konstnärer ur mer bemedlade familjer utomlands för att under något år förkovra sig i Europas konst-, kultur- och näringsliv. Så gjorde också Carl Wilhelm Carlberg, om än som assistent till Johan Alströmer – Alingsåsverkens grundare Jonas Alströmers yngste son.
År 1777 blev således Carlberg tillfrågad att som ritare och medhjälpare medfölja under Johan Alströmers studieresa i Europa. Permission från stadsarkitektsysslan beviljades i 18 månader av stadens magistrat med syfte att låta Carlberg ”vidare evertuera så väl i uti militär som civil arkitektur.” Den 81 år gamle fadern erbjöd sig att tillfälligt återta uppdraget som stadsarkitekt.
Tack vare drygt två hundra bevarade brev skrivna av Johan Alströmer, samt en hel del skisser, teckningar och ritningar av Carl Wilhelm Carlbergs hand, kan vi följa de båda herrarnas strapatser över Europa under det sena 1700-talet.
I september 1779 anländer sällskapet till Rom, varifrån Alströmer meddelar ”Här har vi redan sett tre av de märkvärdigaste saker i Rom: Påven, st Peter och Panteon, vilka två senare förtjänar allt beröm.” I Rom väntar också ett brev till Carlberg med vädjan från magistraten hemifrån om ”att med görligaste första återkomma till sin sysslas bestridande.” Permissionen är nu förbrukad och övertrasserad med flera månader. Utöver detta medför faderns död ett år tidigare att de stora byggprojekten i staden saknar handfast ledning. Trots den bestämda uppmaningen skulle Göteborg få vänta ytterligare hela tre år på sin stadsarkitekts hemkomst.
Att Carlberg trivdes i Rom råder det inga tvivel om. En hemlängtande Alströmer förberedde febrilt för hemresan, men motarbetades och ifrågasattes metodiskt av sin reskamrat. Arkitektens vädjan om att dröja kvar rapporterades genom Alströmer med följande sammanfattning ”Carlberg är nästan hängfärdig och har tårar i ögonen.”
Först den 6 april 1780 lämnar man Rom för den långa återfärden mot Sverige. När väl männen anländer Berlin två månader senare skiljs deras vägar åt. Alströmer fortsätter planenligt norrut och kan åter trampa svensk mark och fira midsommar på Bollerups gård. Carlberg har emellertid andra planer. Han styr trotsigt sin färd mot Paris, för att där som han aviserar Alströmer, uppehålla sig högst sex veckor. Den utlovade tidsrymden blir i själva verket ett 19 månader långt och lustfyllt arkitekturstuderande. Det är inte svårt att föreställa sig att Carlberg betraktade denna extra tur som efterlängtat botemedel mot det tidigare treåriga, och i huvudsak motvilligt, uppdragsbaserade avritandet.
Så äntligen. Inte efter planerade och beviljade 18 månader, utan efter hela 54 månaders frånvaro meddelar Hwad Nytt i januari 1782 att ”Löjtnant Carlberg från utrikes ort d.18 tagit in hos handelsman Wallenius på Kungsgatan.”
År 1778 köpte köpmannen och bruksägaren John Hall hemmanet Gunnebo. Hall gav i uppdrag åt stadsarkitekten Carl Wilhelm Carlberg att uppföra ett ståtligt lantställe. Carlberg, full av inspiration efter sin omfattande bildningsresa, tog sig an uppgiften med stort engagemang och utförde själv alla ritningarna från situationsplanen till minsta lilla enskild del. Allt, från byggnadernas fasader, dess fasta inredningar och möbler till park- och trädgårdsanläggningarna med dess respektive dekorativa utsmyckningar, designades av Carlberg. Med hjälp av Halls förmögenhet formade han Gunnebo till en av Sveriges modernaste och mest påkostade sommarvillor: ett nyklassicistiskt allkonstverk med varje del uttänkt och förbunden till mästerlig helhet. Ritningarna utfördes med stor stringens och konstnärlighet. Carlberg övervakade dessutom byggverksamheten vid Gunnebo med stor noggrannhet. Sakta såg han sitt verk ta form.
Först uppfördes de båda stramt eleganta flygelbyggnaderna. I den södra flygeln skapades utrymme för vagnbod och stall. Den norra flygeln inrymde trädgårdsmästarbostad, rum för främmande drängar, mjölkrum med mera. I detta hus bodde och arbetade Carlberg långa perioder under byggtiden.
Närmast följde huvudbyggnaden som rymmer tre våningar fördelat på 25 större rum. Stommen är som samtliga hus vid Gunnebo byggd med liggtimmer som utvändigt brädfodrats med släthyvlad panel, som målats med oljefärg. Carlbergs syfte var att ge byggnaden en stenhuskaraktär likt de byggnadsverk han hade studerat ute i Europa. Arkitektens ledmotiv är rakt igenom stram elegans och symmetri med antikens formspråk och den romerska villan som primära förebilder. Norra fasaden och huvudentrén välkomnar högtidligt genom sin loggia buren av parställda joniska träkolonner. Villans södra fasad är mindre formellt utformad med sina tre pardörrar som leder ut till fritrappan och vidare ner till trädgården.
Gunnebo blev en av de mest kompromisslösa och sammanhållna herrgårdsanläggningarna i det sengustavianska Sverige. Carlberg var redan inför sin resa väl förankrad i den klassiska traditionen. Skillnaden var att han efter sin bildningsresa kunde manövrera klassicismen utan mellanhänder och översättningar från de ledande arkitekterna i Stockholm. Som Arvid Bæckström skriver sög Carlberg i sig allt ur detta formspråk och ”lät det gå honom i blodet”.
Carlbergs skisser och ritningar från bildningsresan åskådliggör det stora intresset för byggnadsverk av klassicistisk karaktär. Störst uppmärksamhet och uppskattning får samtidens nyklassicistiska arkitektur, tillsammans med högrenässansen och då i synnerhet Andrea Palladios byggnadsverk. Om detta vittnar General Francisco de Mirandas besök vid Gunnebo år 1787. Carlberg bjöd Miranda på te och de båda herrarna konverserade ingående om arkitektur, varpå Miranda senare entusiastiskt skrev om mötet i sin dagbok: ”Han förefaller mig vara en synnerligen intelligent man och en man med gott omdöme. Jag fann att hans och min uppfattning stämde överens såtillvida, att Palladio är den förnämaste bland de moderna arkitekterna, att hans förnämsta verk är rotundan i Capra, att Borromini är den sämste etc.”
Som person var Carlberg helt fokuserad på sitt arkitektutövande men i de flesta övriga sammanhang omvittnat disträ, tafatt, bohemisk och lite besynnerlig. Han beklagade själv sin tillbakadragenhet och skrev ”Men jag vet hur illa jag muntligen bringar fram, vad jag har att säga.” Inte heller det egna yttre tycktes ha varit honom angeläget. Fru Hall kommenterade arkitektens ovårdade gestalt med att ” Carlberg hasar runt i skor med avklippta remmar, korviga strumpor och nattmössa.”
Säkert är att Carlberg trivdes bäst med penna i hand över sina ritningar. Han var en sann yrkesman, skolad såväl teoretiskt som empiriskt och med ett bekvämt och övertygande förhållningssätt till arkitektur och byggnadskonst. Säkerheten avspeglades i en kreativitet som endast begränsades av den av honom själv så beundrade och väl hanterade nyklassicismen. Som konstnärligt fundament i Carlbergs gestaltningar måste i detta sammanhang stor betydelse tillföras den fyra och ett halvt år långa bildningsresan i Europa.